Vad vill du inte ångra på din 90-årsdag
När jag var yngre fick jag då och då syrliga kommentarer på temat "hoppjerka". Det sårade då - men jag ler åt det där idag.
Orden får stå för dem som sa det. För deras drömmar, nyfikenhet, energi, mod och rädslor.
För min nyfikenhet på hur olika världar ser ut, hur människor har det, tänker och känner just i det där sammanhanget har alltid varit min drivkraft. Jag visste ju exakt hur det fungerade i den lilla byn som jag växte upp i. Men jag visste väldigt lite om vad som hände utanför 50-skylten - men jag anade och tänkte många, många gånger: det måste finnas något mer.
Det gjorde det. Jag fick djup insyn i hur livet ter sig för andra både som frisör och som journalist. I första fallet var jag själv plats vid samma spegel, morgon till kväll och det passade inte en 20-årig Josefin som ville upptäcka världen. Som journalist däremot fick jag varje morgon minst ett, ofta två eller tre reportage på mitt bord av nyhetschefen. Jag älskade verkligen att wallraffa runt, som journalist får du ju inträde till platser och möten med människor som du aldrig annars skulle få. Och alla bär på en story. Det var den jag vill höra.
DET OUTHÄRDLIGA I ATT KÄNNA SIG MÅLFÖRVIRRAD
Som coach lyssnar jag också på storys och vardagsbetraktelser varje dag. I still love it. Men som coach lyssnar jag bortom orden, på vad det är som INTE sägs ibland, letar precis som jurist efter klon i det ibland lite kaotiska svamlet. Jag skriver det där med kärlek, för jag vet EXAKT hur det känns att vara fast i målförvirring. Att bara veta att min nuvarande situation, den står jag inte ut med - men jag vet fasen inte vad nästa steg skulle kunna bli. Eller vart jag är på väg.
Det jag bara älskar med coachingen var att jag fick total klarhet i vad som ger mig energi. Vad som alltid gett mig mening med livet - och det är ju kort sagt att fylla det med mening! Den där meningen kan dock skifta över tid, men med coachingens verktyg kunde jag koka ner hur jag skulle använda alla mina skills på ett nytt sätt när utmattningen nu hade satt P för min gamla jobbidentitet.
VARFÖR GÖR VI DET VI GÖR OCH INTE DET VI VILL
Jag är idag helt säker på att de flesta människor vill utvecklas. Värsta fasan för alla mina klienter och de över 100 kvinnor som jag intervjuat det senaste året är att stagnera, att fastna på en plats där de inte längre tar vara på livet.
De flesta av dem som uttalade sig om mina skiften och tyckte att jag var en hoppjerka som bytte från frisör till journalist till jurist och till chef - de är kvar på exakt samma plats idag som de var då.
Det hade jag aldrig klarat att vara. Men jag har aldrig haft synpunkter eller hunnit bry min hjärna om vad andra gör med sin tid här på jorden även om jag har förstått att andra TROR att jag har det. Jag har alltid tänkt att var och en måste ta ansvar för sitt liv och vill jag vidare och någon annan vill vara kvar i det trygga - så har vi ett fritt val. Det enda vi är skyldiga oss själva är att se till så att vi är lyckliga och skapar utrymme för det vi själva uppskattar.
Jag har insett att jag föddes med en talang, och det är ta mig vidare när jag är på väg att stagnera. Det var därför en skrämmande insikt att det inte gick när jag blev sjuk. För då var energin och förmågan att fokusera, vara disciplinerad på färden mot ett mål som bortblåst. Tack vare coachingen hittade jag en annan väg framåt.
En behaglig sådan.
Där jag kunde läka medan processen mot min nästa version pågick. Jag blir lika lycklig varje gång jag hör hur en klient plötsligt börjar inse att det går att göra det man vill. Bara vi får lite hjälp på traven och rätt frågor!
ÄR LIVET SLUT EFTER 40?
Själv hade jag redan vid 15,16-årsålder ett måtto som löd ”Jag ska inte ångra något som jag INTE gjorde när jag fyller 40”.
Då tänkte jag visst att livet var slut vid efter det strecket...:Idag är måttot reviderat och lyder ”Jag ska inte ångra något som jag INTE gjorde när jag firar min 90-årsdag”.
För jag är fortfarande i konstant rörelse. Nu finns andra saker på min bucketlist än att skaffa en akademisk utbildning, se världen, jobba på EU-institution, bo i storstad och bilda familj (vilket var top 5 år 2000).
Idag står familjen, livsnjutning, välbefinnande, relationer samt att hjälpa andra kvinnor mitt i livet att hitta energi, balans och sin nästa version högst på listan. Det är faktiskt helt ok att revidera sin lista och vilja prioritera annorlunda mitt i livet.
Jag skulle säga att det är naturligt och oundvikligt.
Hur tänker du i den här fasen av livet?
Längtar du ibland efter något annat än det du har? Du vet att du alltid är välkommen att höra av dig och spåna idéer eller få verktyg om du fastnar i gamla tankehjulspår om vad som är möjligt!
