Vad firar du när du fyller 50?
ATT SÄTTA PUNKT FÖR ALLT DET JOBBIGA
Förra veckan nådde jag det där magiska strecket och är nu yngst på andra sidan, som barndomsvännen Anna sa. Hela veckan har tankar kring att sätta punkt för en era cirkulerat. Upplevelser och erfarenheter som jag hittills kan summera från livet sköljer över mig.
Känslorna som sticker ut är lycka och tacksamhet.
Lustigt egentligen. Att det inte är mer dova känslor. Jag som just kravlat mig upp ur diket.
Under de senaste åren har jag långsamt betat mig igenom en ny livskris. De två tidigare har haft helt andra teman och jag kunde bara delvis dra nytta av de verktyg och lärdomar jag fick med mig då.
Så vi lämnar dem och går bara tre år tillbaka i tiden.
Nu, på andra sidan helvetet är jag ett nytt jag. En ny version. Det känns härligt att kunna fira. Och sätta punkt för tankar som jag haft, men som ändrats över tid.
VI ÄR ALLA LIKA OLIKA - även vad gäller fysisk och mental hälsa
Pappa lärde mig tidigt vikten av träning för psykiskt och fysiskt välmående. Och mamma var expert på att lägga märke till, ta tillvara på och visa tacksamhet för de "små" sakerna i livet gav mig denna ovärderliga förmåga.
Men jag lärde mig uppenbarligen inte tillräckligt om vår mentala hälsa. Att vi alla är olika även där. Att vi behöver olika saker för att behålla energi och livskraft. Jag fattade aldrig att man kan ha roligt ända in i väggen. För jag hade ju blivit matad med att det var "överansträngning" och "för hög arbetsbelastning" som får människor att krascha.
Idag vet jag att det var inte fallet för min del. Det är helt ok att tycka och känna olika för ett sammanhang. Jag har på riktigt förstått vikten av att lyssna inåt och inte följa strömmen om jag känner ett motstånd.
MAGKÄNSLA OCH INTUITION HAR LIKA STORT VÄRDE SOM FAKTA
Säg det där till en jurist och du får ett snett leende tillbaka. Jag är långt ifrån unik i att tappa bort min intuition och magkänsla. Vi fostras ju sedan barnsben i att formell kunskap, akademiska poäng och statistik visar oss en sanning. Dessutom lär vi oss att vara till lags, inte sticka ut, tänka på vår nästa och sätta laget framför jaget. Vi hamnar i varje livsfas i en ond cirkel där jämför oss ofta med andra istället för att lyssna på oss själva. Och därför tror vi att vi är urkassa om vi inte lyckas med något som andra tydligen kan.
Idag har jag satt punkt för en era där jag och kanske andra trodde att jag valt en karriärväg som leder till framgång. Det var ofattbart roliga år, men jag är klar med den perioden för jag känner att jag längtar efter något helt annat än formalia och paragrafer.
Idag lyssnar jag på min intuition innan jag fattar beslut. Inte på vad andra säger, för åsikter är det billigaste som finns. Alla slänger sig med dem.
Men vad andra tycker om dig har du ju faktiskt inte med att göra. Det är bara du som vet. Det är underbart att luta sig inåt istället för utåt.
ETT NYTT NU STARTAR NU. OCH NU. OCH NU.
Det är SÅ lätt att vara fast i en självbild. Jag tänkte länge att jag på det karriärsmässiga planet inte kan något annat än att vara jurist/chef. Det var en stor sorg som fick självförtroendet att dyka under lång tid efter utmattningen. Men när jag via coachingens fantastiska, pinpointande metod (rätt lik juridikens förresten, där letar man ju också efter klon i problemet) insåg att jag har tusen möjligheter framåt om jag släpper bilden av min gamla titel så föll en sten från hjärtat.
Ett nytt nu. Det är det faktiskt hela tiden. Nu och nu och nu. Och det fantastiska med det är att vi alltid har rätt och möjlighet att justera våra vanor, designa om våra liv.
ATT GÖRA DET OBEKVÄMA OCH OVANA TAR DIG FRAMÅT
Att lata mig på soffan har aldrig varit min grej. Jag kallades har alltid känt mig rastlös om jag inte tar tillvara på och gör något av dagen.
Det var rätt sätt för mig att leva. I 47 år.
Men efter kraschen hade något ändrats. Först visste jag inte vad. Och det är inte förrän det stillar sig omkring oss som vi kan se VAD som har ändrats. Att vi antingen behöver eller helt enkelt VILL prioritera andra saker.
Att ta det lugnt är ovant och nästan en pina för en typisk doer. Jag tvingades ta det lugnt. Lära mig the hard way, eftersom jag inte hade något val när hjärnan lagt av. Jag hade faktiskt ingen aning om att det skulle ge mig den största aha-upplevelsen ever.
Jag behövde inte vara stilla. När jag vid exakt rätt tillfälle påbörjade coachutbildningen insåg jag att jag kunde vara i rörelse utan att göra saker. Jag kom i rörelse i mitt mindset. och det skapade en enorm motivation och nyfikenhet när jag förstod hur lite jag visste om människans oändliga potential.
Jag trodde jag behövde mer fakta eller en ny utbildning för att hitta en ny väg. Detta var något helt annat.
ATT ACCEPTERA LÄGET LÅTER SÅ OFRIVILLIGT OCH NEGATIVT
Jag har aldrig tilltalats av idén att man ska "hitta acceptans" för att livet inte blivit som man ville. Och jag står fast vid detta för nu vet jag att det finns en annan väg. En väg där du plötsligt upptäcker och flyttar fokus till FÖRDELARNA och allt det POSITIVA med att livet har ändrats.
Jag avskydde egentligen bilden av mig själv som inkapabel och sjukskriven. Men det fina var att just för att jag var sjukskriven så fanns TID att processa och släppa taget om den tidigare versionen av mig själv. Det var nog det svåraste jag någonsin har gjort.
Jag drog henne intill mig många, många gånger, pussade henne farväl med tårarna brännande, men jag visste att hon behövde stanna i en tidigare epok av min story. Idag säger jag stolt och glad "sorry, I don´t do that anymore". Det är inte för att jag inte kan. Det är för att jag aldrig skulle gå tillbaka för jag njuter så av det nya!
GÅ SAKTA, GÖR EN SAK I TAGET - ETT HELT NYTT TEMPO
Varför det var svårt att låta henne gå? Jo för att jag fullkomligt ÄLSKADE att vara igång, bland familj, vänner och arbetskamrater i en herrans massa år. Det vara nada problem att hålla ett högt tempo.
Det var ju MITT tempo.
Det var så jag fick livskraft. Det var så jag var nöjd. Och alla måste vi ta ansvar för och skapa våra egna liv, utifrån våra förutsättningar.
Jag har alltid vägrat missa tillfälligheter som serveras. Oavsett om det gällde roliga saker för barnen eller mig och Andreas, resor, nya bekantskaper, nya jobb, nya arbetsuppgifter eller en ny träningsform. Jag har alltid ridit på min outsinliga nyfikenhet och energi och sällan, sällan sett något nytt som ett hinder eller som farligt och obekvämt. Snarare tvärt om.
Idag har jag släppt taget om den där versionen av mig. För idag njuter jag tvärt om av att göra en sak i taget och gå sakta. Nu ger det mig samma påfyllnad och adrenalinkickar som tempot tidigare gjorde.
Det är så coolt. Att allt kan ställas om och ändå bli ännu bättre än det var.
Det ordnar sig alltid till det allra bästa, sa alltid kriminalreportern på tidningen.
Jag skriver under till hundra procent.
ATT FÅ VARA SITT GENUINA JAG
Nu, så här på andra sidan strecjket har jag fattat ett helt oåterkalleligt beslut. Och det är att jag för all framtid ska befinna mig i sammanhang, med människor och göra saker som gör mig till mitt bästa jag. Vårt bästa jag blir vi när vi kan vara vårt genuina jag och inte hålla en fasad, anpassa eller slå knut på oss själva för att möta förväntningar och krav.
När jag, på en arbetsplats fylld av osunda tankar hela tiden stoppades, behövde stagnera för att många var livrädda för förändring (och entusiastiska kvinnor!) så dog min livskraft efter 1,5 år.
Och så många av mina klienter kommer under coachingresan fram till just det där - när de plötsligt börjar tappa kraft och energi så beror det på att de inte befinner sig i rätt sammanhang. För dem.
ATT SÄTTA PUNKT ÄR SKÖNT FÖR DÅ KAN DU BLICKA FRAMÅT
Det finns något otroligt befriande i att summera och sätta punkt för en period. Särskilt om den varit lite turbulent och krävande.
Och vi har egentligen bara två val. Att acceptera läget och fortsätta gräma oss över något, eller släppa taget och börja söka efter vår nya riktning. Den som ger tillbaka entusiasm, lycka, harmoni, eufori och välbefinnande igen. För har vi det, så klarar vi livets törnar SÅ mycket bättre.
Tack livet för alla lärdomar du gav mig före 50. Nu börjar en ny 50-årsera och jag är full av nyfikenhet på hur den kommer att utveckla sig.
"Livet är som en bok som öppnar sig blad för blad"
Okänd
PS. I nästa inlägg kommer jag inte prata misär. För när man sätter punkt är det också viktigt att se vad man vill ta med sig in i nästa fas. Ett mycket mer inspirerande perspektiv:)
