Tänker du någon gång POOR ME & BAD PEOPLE?

Trillar du någon gång ner i det svarta hålet och tänker "poor me" eller "bad people"? Jag avskyr när jag tar på mig offerkoftan och jag brukar slänga av mig den rätt snabbt. Men i veckan behövde jag verkligen det där samtalet med Rikke på Samtalspraktiken.

Det har gått tre år sedan vi träffades första gången och livet har verkligen förändrats. Mycket är bra nu. Jag känner sådan otrolig tacksamhet för allt jag har i mitt liv. Familjen först och främst. Min möjlighet att styra över min tid och känna frihet.

Jag känner tacksamhet för att jag fick starta Coachbyrån. För alla fantastiska klienter. För all ny kunskap från entreprenörsutbildning, coachutbildning och processledarutbildning som jag i successivt och i alldeles lagom långsam takt har tagit mig igenom under 2,5 år.

Jag är tacksam för möten och samtal med  nya människor – som till exempel det fina samtalet med Mats igår, som tog kontakt för att funderade på att göra ett skifte och ville bolla idéer. Så kul! 

Jag är också tacksam för att jag har slutat pressa mig. Jag har slutat lägga i en extra växel och hela tiden jobba några procent hårdare för att räcka till. Good enough var uppenbarligen inte att sänka ambitionsnivån eller att göra saker slarvigt. Det var att ta på syremasken på sig själv först, innan man kan hjälpa andra.

Att vara snäll mot kropp och själ.

Jag har hittat en behaglig livsrytm och jag gör något som jag verkligen, verkligen älskar. Jag får vara kreativ, känna flow igen. Det är jag också innerligt tacksam för.

MYNTET HAR TVÅ SIDOR

Men myntet har ju alltid två sidor. Samtidigt som jag har hittat en ny dimension av livet så finns något som jag brukar kalla sorg kvar och jag behöver prata med min fantastiska KBT/ACT-terapeut Rikke och få klä känslan i ord. Hon lyfter mig ju alltid ur geggan när jag borrar ner mig i dystra tankar.

- Du skrev att du kände dig negativ, inleder hon. Du Josefin, DU är inte negativ bara för att livet ibland känns jobbigt. För det gör det. Och det är helt ok. Vad är det som skaver?

Jag ser mig omkring i rummet som jag suttit i så många gånger nu och börjar berätta om allt som jag är glad för. Att jag faktiskt långsamt börjat tillfriskna från den skräckfyllda upplevelsen att bli av med min hjärna, mitt minne, min koncentrationsförmåga, att inte kunna läsa eller skriva, att inte klara göra mer än en sak i taget. De flesta av de kognitiva förmågorna har börjat återvända men emellanåt sörjer jag att jag inte är mitt gamla jag.

- Men du HAR ju förändrats, säger Rikke. Innan kunde du inte gå tillbaka till ditt gamla jag, nu vill du väl inte? Eller? 

Jag skrattar till. Nej verkligen inte. Rikke är en mästare på att vända på perspektiv och avdramatisera med dräpande humor. Det var fantastiskt att bara kunna köra på i så många år, säger jag. Och det är en annan tid nu. Jag skulle inte på några villkor gå tillbaka till den sjuka stressen.

LURAD PÅ KONFEKTEN

Men ändå är det något som känns sorgligt. Och det är att jag under så många år investerade så mycket tid, pengar och prestation i att på sikt kunna trygga familjens ekonomi. Att kunna ge mina barn allt det där som inte mina föräldrar hade råd med eller unnade sig. Framförallt att resa. Uppleva andra världar. Få perspektiv och bli en världsmedborgare.

- Jag känner mig liksom lite lurad på konfekten. Allt jag byggde genom att investera i utbildning, hundår på jobbet, ny som chef-pressen, jobbskiften... Jag skulle ju skörda nu. Istället blev jag sjuk. Nu sitter jag här och har downsizat hela familjens tillvaro. Det känns skönt och rätt utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Men när svångremmen drabbar barnen....då gör det ont, suckar jag.

OM DE BARA VISSTE

En annan ofantligt sorglig sak är att det finns människor som inte förstått eller trott på att jag har varit sjuk. Under två år, när jag var i min sjukaste bubbla tänkte jag inte på det. Kunde ju inte ta in omvärlden eller vara social.

Men nu, när tanken klarnat så inser jag. Så många det var som inte förstod att man behöver support i form av ett enkelt sms eller stöttande ord. Att man inte kan gråta mot min axel när jag själv inte klarar trösta mig själv.

- Jag gissar, säger jag, att de har sett mig på sociala medier och gjort sin egen tolkning.

Och jag fattar att man inte fattar. Vem kan förstå att när energin är HELT borta, som under en utmattning, så kan man BARA göra saker som man gör extremt lätt och enkelt. Att skriva och skapa med bilder är en sådan sak för mig. Och som nystartad företagare måste man synas. Tack och lov har jag kunnat göra detta för mitt företag, 10 minuter varje dag utan ansträngning ganska länge, även om jag inte klarat något annat, säger jag. 

- Men jag vägrar att bli neg, bitter och gnällig, Rikke. Jag vill ta ansvar för mitt liv, som jag alltid gjort. Men efter utmattningen går det inte lika lätt att använda ren willpower. När jag är i källaren, då är jag där på ett nytt sätt. Det är ovant för mig.

NY VÄRDERAD RIKTNING

Rikke reser sig och tar fram en figur, ett A4 vikt till en triangel. På en sida står det POOR ME. På nästa sida står det BAD PEOPLE. På tredje sidan är det blankt.

- Vi har alla de här känslorna. Det är synd om mig. Och människor är dumma. Men man har också ett val. När man varit i det jobbiga, så är det viktigaste att man kan ta av sig offerkoftan efter ett tag. Det betyder inte att livet är rättvist eller att människor alltid är snälla. Men när vi väljer att inte värdera eller döma så kan vi hitta nya förhållningssätt. 

Hon pausar lite och så säger hon:

- Du har byggt en fantastisk verksamhet. Och kom ihåg att vi mäter vårt inre mot andras yttre. Människor som ser vad du gör på sociala medier och mäter hur de själva har det mot det du visar. Vi vet ju sällan hur andra har det, egentligen. De som inte bryr sig om att ta reda på hur du mår, vad som pågår bakom scenen, blir såklart bad people i din tanke ibland. 

Rikke tar fram en kortlek. Inom ACT (acceptance and commitment therapy) pratar man om värderad riktning, berättar hon. Jag får välja ut kort som har ord som träffar mig. Ganska snabbt inser jag att den där värderade riktningen som jag haft under hela mitt liv, det vill säga att

1) skaffa mig en utbildning,

2) ett tryggt jobb inom ett område som jag brinner för

3) och därmed skapa komfort åt familjen

finns kvar. Men det har adderats saker. Balans och välbefinnande. Att  hinna vara i nuet mer, ha fokus på vad som ger mig lust och energi istället för att veva på i hamsterhjulet.

Orden jag väljer är frihet, samhörighet och kreativitet.

De är de viktigaste i hela kortleken för mig idag. Och de ger också en vink om min nya värderade riktning. Den är helt förenlig med mitt mål och arbete i Coachbyrån för det ger mig balans och välbefinnande. Här kan jag kombinera driv och ambition med en behaglig livsrytm. Prioritera hälsan och familjen.

Jag kan inte på några villkor bara ha ett jobb för att få pengar. Och jag kan inte längre se den komfortabla chefslönen som en drivkraft mot mitt mål som fortfarande är att ge barnen det jag uppskattar i livet. 

LIVET LÄGGER UT HINDER

Ibland kan man undra var livet tar en.

Samtidigt är jag nu helt säker på att livet lägger ut hinder för att vi ska hitta vår väg. Och då kan vi, korta stunder få tänka ”poor me” och ”bad people” innan vi väljer att ta ansvar själv. Jag cyklar hem med ett leende.

Offerkoftan är av. Tack Rikke.