Mitt livs sjukaste anställningsintervju

 Har du någon gång bara fortsatt i samma hjulspår trots att du innerst inne vet att det bara kan gå åt ett håll? Det vill säga åt skogen?

Vi skriver augusti 2021 och sommaren har förlöpt i en omtöcknad dimma, full av otäcka symptom och kognitiva problem. Barnens skola startar och maken är tillbaka i sin jobbvärld. Allt ska tillbaka till det vanliga så jag beger mig till en jobbintervju.

Som om jag trodde att jag skulle klara en sådan.

Den vackra försommardagen i juni då jag via ett KBT-test får svart på vitt att min hjärna kollapsat, säger min läkare Orsoyla:

- Sämsta tiden att falla i akut utmattning kan vara just sommarlov och semestertid. Då är hela familjen hemma och det är svårt att hitta lugna stunder.

Där och då går det inte riktigt in. Jag har fullt upp med att försöka förstå vad hon just skrivit i läkarintyget.

Två månader senare ska vardagen dra igång igen och jag minns plötsligt det Orsoyla sa. Det märkliga här är att jag inte känner tillfredställelse över att huset ska bli tomt om dagarna. Även om min hjärna behöver frånvaro av distraktioner så är jag av någon anledning rädd för att vara ensam. Fråga mig inte varför. En massa konstiga rädslor har kommit med sjukdomen. Rädd för att köra bil. Obehag i stora folksamlingar. Ett obehag kramar hjärttrakten emellanåt, som om jag vill fly från något. Inte för att det känns särskilt farligt att vara hemma, i radhuset finns ju bara de helt ofarliga katterna Max och Lykke.

De kräver på sin höjd lite kel.

Jag läser senare att amygdalan* förstoras vid en utmattning. Kanske det är därför som jag har mycket svårare för att hantera känslor. Och det är uppenbart att de normalt sett fungerande synapserna mellan vår logiska och vår emotionella hjärnhalva har fått grus i maskineriet.

 §§§

När alla andra i flocken börjar jobba i augusti (läs grannar, vänner, bekanta, kollegor) så känns det otroligt konstigt att inte jag ska till ett jobb. Jag har ju inte ens en bebis att ta hand om. Inom mig maler frågan om när jag kan börja jobba igen.

Det är SÅ sjukt. Jag VET ju att jag inte kan jobba. Jag vet ju att ÅTERHÄMTNING samt träna mig på att göra en sak i taget är allt jag ska fokusera på. Närminnet är helt borta. Även saker som barnen sa förra veckan. Jag kan inte läsa och inte skriva. Jag har en utmattningsdepression och klarar inte av att hålla ett strukturerat samtal där hjärnan behöver ha stringens. Jag kan inte läsa texter med komplext innehåll. Typ sådana sidor som varit mitt jobb att analysera i tjugo år.

Jag orkar faktiskt inte tänka tanken att ringa och prata med en av mina bästa väninnor. Jag hafsar bara iväg något felstavat sms någon gång då och då till mina närmaste för att bevisa att jag lever.

§§§

Av någon outgrundlig anledning så tror min hjärna att jag ska vara åter i selen från och med oktober. Då har det ju gått fyra månader sedan diagnosen och det känns OÄNDLIGT långt.

Snacka om förnekelsestadie.

Idag vet jag för övrigt att TRE till FYRA ÅR är snittet för att tillfriskna från en utmattning. Inte fyra månader. Som tur var sa ingen det till mig och jag fast besluten om att bli frisk. Så fort som möjligt helst.

Eftersom jag inte kan läsa är det underligt att annonsen plötsligt finns framför mina ögon. Medlemsorganisationen för Skånes 33 kommuner med säte Lund söker administrativ chef och jag tänker; där har vi det. Jag har någon gång hört någon säga att utmattningspatienter löper större risk att få återfall om de återgår till samma tjänst. Så med denna högst osmarta hjärnstatus så fattar jag beslutet att jag behöver komma till en annan värld. Och är det något jag har erfarenhet av så är det kommuner. Jag kämpar ihop en ansökan baserad på gamla jobbansökningar som Andreas får korrläsa och rätta.

I september blir jag kallad till intervju. Mitt livs sjukaste.

 §§§

Bara resan till Lund känns unik.

Jag har inte kört bil på ett par månader och tycker det är fruktansvärt obehagligt. Jag kör sakta och får anstränga hjärnan till max för att förstå hur jag ska betala parkeringen utanför huset vi ska ses i. En ny app ska registreras. Det känns nästan som ett oöverstigligt hinder.

Väl inne möts jag av ett underbart gäng, direktören Nina, två HR-konsulter och en kommunikatör. Vi slår oss ner i ett konferensrum och direktören börjar berätta om den resa som medlemsorganisationen har framför sig efter nya politiska beslut om riktning och uppdrag. Hon berättar om organisationen som kanske behöver förändras och samtalet går igång på ett så härligt, naturligt sätt.

Jag ger av min erfarenhet, hon lyser upp och jag känner att det där fina samförståndet omedelbart finns. Vi bollar verksamhetsidéer och därefter glider frågorna över i vad jag tror att jag kan bidra med som ledare för det administrativa gänget, utifrån förutsättningarna. 

Plötsligt börjar rummet bokstavligen gunga. Tankeverksamheten blir med ens som segflytande lera. Återigen dyker den symboliska bilden av hundratals fågelungar som vill bli matade upp och den där krampen kring hjärttrakten får mig att vilja välta stolen bakåt och rusa ut.

- Nina, förlåt, men jag måste berätta en sak, hör jag plötsligt min mun säga.

Nina ser lite förvånad ut, vi var ju nyss inne i ett flow i samtalet.

- Det går just nu upp för mig att detta inte går.  Jag har varit sjukskriven i snart tre månader för utmattning och nu, när vi började prata om hur mitt uppdrag skulle kunna se ut så inser jag….jag kan inte. Jag upptar er tid i onödan. Förlåt.

Jag minns att alla fyra hajade till. Lite tagna på sängen. Pratade vi inte just politik, juridik och organisationsutveckling på en minst sagt kvalificerad nivå?

De fyra i rummet behöver verkligen inte ta hänsyn till min sjukdomshistoria. Men resten av stunden ställer de varsamma, fina frågor och stunden blir ett riktigt vackert minne. Detta är första gången som jag på allvar visar sårbarhet i ett professionellt sammanhang. Dessutom i ett läge där vi alla BARA brukar visa oss från vår absolut bästa sida.

Det känns HELT sjukt. Och självklart. Så starkt. Och jag får världens underbaraste bemötande från samtliga vid bordet.

Vi hörs flera gånger under hösten men jag inser att även om jobbet verkade fantastiskt roligt så har något dött i mig. Att bara nudda vid tanken på ännu en omorganisation i en politiskt styrd verksamhet, med allt som det innebär som chef, känns...totalt omotiverande. Jag har som chef alltid älskat att vara i och bidra vid förändring, men nu är jag visst färdig med det där. Och jag får ett skrämmande bevis på att ett kapitel i mitt liv är slut.

 §§§

Sorgen som väller upp inombords när man går igenom en så genomgripande identitetsförändring som sjukdom kan medföra är omöjlig att förstå om man inte upplevt känslan. Allt som du har investerat, i form av engagemang, driv, envishet, pengar och tid känns inledningsvis helt bortkastat. Tryggheten är borta. Självbilden är borta. Självförtroende och självkänsla är ord utan innebörd.

Vilken tur att det finns fler perspektiv. 

Jag är fortfarande evigt tacksam Rikke för orden ”du kommer hitta kornet till din nya väg, du behöver inte leta. Du vet när du ser det”.

Det var verkligen så.

Knappt två månader senare går jag ut från hennes samtalsrum med boken ”Gå ut och fånga den där jäkla dagen nu – en inspirerande levnadshandbok för dig som inte nöjer dig med att överleva” av Fredrik Hultin. Boken handlar om hur han lämnar en framgångsrik men pressande karriär för att prioritera sitt välbefinnande.

Den ligger på Rikkes bord en dag och orden går rakt in i mig. För första gången på fyra månader finns det något som jag VILL försöka läsa.

- Rikke, jag tror att jag hittat kornet. Den boken och ordet välbefinnande, säger jag.

- Den är din. Ta hem den, säger hon.

Här börjar nästa kapitel i boken om mitt liv. Jag vågar inte där och då tro på att jag kan skapa mig en ny verklighet där jag jobbar med välbefinnande. Vad ska jag bli då? Läkare? Fysioterapeut? Bara tanken på ännu en högskoleutbildning gör mig ännu mer energilös. Ska all min tidigare erfarenhet vara bortkastad?

Men Rikke envisas med att det kommer att komma till mig om jag inte jagar. Bara låter processen ha sin gång. Att varje människas lilla skål är urgröpt, anpassad precis bara för mig. Jag tycker det lät vackert och hoppfullt.

Ytterligare en månad senare har jag haft ett möte med Eva Mårtensson, som coachar för Nyföretagarcentrum syds räkning (läs mer om detta möte i separat blogginlägg). I mitt och Evas samtal förstår jag att det finns en väg som jag själv inte kunnat se.

Rikke har alltså rätt. 

När jag idag summerar 2,5 års resa  så kan jag konstatera att ja, det fanns en version av Josefin fram till juni 2021. Den sörjde jag länge. Särskilt under version  två, då jag var riktigt sjuk och oförmögen.

Men i den tredje versionen, där jag är nu, känner jag enbart tacksamhet för kraschen. den tog mig ju faktiskt en helt ny, briljant dimension av livet. 

*Amygdala styr hur vi reagerar på förändringar i omvärlden. Vid stressfyllda situationer är det den som aktiverar kroppens sympatiska nervsystem och gör oss redo för kamp eller flykt.

Läs mer på https://www.hjarnfonden.se/stress-och-hjarnan/