Känner du sorg?
Brukar du tänka på att människor du möter i din vardag kanske bär på eller försöker hantera sorg? Bakom det där varma leendet finns känslor som påverkar varje steg de tar. Det kanske inte syns på dem och ibland kanske vi inte riktigt kan förstå.
Vi har ju lättast för att förstå och förklara vår egen sorg.
Varje vecka tar någon av mina klienter upp olika perspektiv på sorg. Att drabbas av utmattning är ett. Och under mitt eget avbräck från ekorrhjulet har jag gjort många reflektioner över sorger som jag bär på.
Jag var nästan först i bekantskapskretsen med att förlora en förälder. Mitt i det som jag kallar torktumlaråren (hemma fanns en tvååring, en fyraåring och jag hade fått en ny chefstjänst) blev mamma hastigt sjuk och försvann ifrån oss på det mest hjärtskärande, skräckfyllda och smärtsamma sätt som det bara går.
Alla med erfarenhet från cancer vet hur det känns.
Det tog mig många år att bearbeta det skräckfyllda och traumatiska i att se henne lida, både fysiskt och psykiskt. Hon ville inte ifrån oss. Och vi ville inte förlora henne eller hennes gränslösa, villkorslösa kärlek.
Den vackra sidan av djup sorg är ju att vi älskar någon på riktigt. Men att känna tacksamhet för tiden vi hade tillsammans, som många pratar om, har jag inte kunnat göra förrän nu, 9 år senare. De olika faserna i sorg, från kaos till nyorientering och acceptans har tagit otroligt lång tid.
Mamma dog den 23 november 2014.
Därmed dog också en era i mitt liv som aldrig kommer tillbaka och jag saknar henne för evigt. Jag sörjer också att hon och Sigrid, min minsta flicka, inte fick träffas. Det var ju faktiskt mamma som en dag sa ”Josefin, du skulle kunna ha en till” och planterade den tanken.
Den kändes svindlande, för dåvarande tvååring höll ju på att knäcka oss😊. Men hon hade rätt. Tack mamma för den gåvan.
§§§
En annan sorg, där processen mellan kaos och acceptans ser helt annorlunda ut, är att jag blev sjuk.
I kaosfasen, sommaren 2021, kom panikartad förtvivlan över att jag inte fungerade och därmed inte kunde finnas för mina älskade tjejer, Andreas och pappa som samtidigt föll i sin ålderdom och behövde mycket mer stöttning. Det gjorde ofattbart ont att inte längre kunna vara den där glada, kreativa och handlingskraftiga mamman, makan och dottern som jag ville vara.
Josefin var helt enkelt borta.
I nästa steg kom känslan av hopplöshet, nedstämdhet och frustration över att Andreas måste ta ledigt från jobbet för att hemmet ska funka och över att vi behövde stänga ner alla sociala kontakter.
Här kom också insikten att BÅDE mina egna och andras grusade förväntningar på mig gör ont.
Både hos dem och mig.
- Jag kunde inte längre prata telefon eller hålla koncentration när det gällde.
- Jag kunde inte längre vara festfixare
- Jag kunde inte längre hålla ihop den större familjen, ett ansvar som jag tog på mig när mamma försvann.
- Jag orkade inte skicka små peppande mejl eller sms till vänner och kollegor.
- Jag ville plötsligt inte ut i det stora sammanhanget. Den översociala varelsen hade tagit semester.
- Jag slutade abrupt som ledare och lämnade en nyrekryterad ledningsgrupp i sticket.
§§§
När vi nu skriver 15 november 2023 är jag i nyorienteringsfasen som har varit låååång eftersom jag gör allt mycket långsammare idag jämfört med förr.
Jag är i dag oändligt tacksam för att jag hittade en ny väg. Jo, jag bygger stavar och bygger fortfarande meningar fel (dyslexiliknande symptom) trots att jag jobbat med ord i hela mitt liv. Minnet är fortfarande som en guldfisks.
Men min sjukdom var inte som mammas.
Jag fick en ny chans och jag valde att ta den. Entusiasm och eufori har varvats med stor möda när jag under det senaste året skapat min nya identitet, byggt upp ett företag och ser att min erfarenhet nu kan ge andra hopp och hjälp.
Coachingprogrammet "From burnout to brilliance" är mitt blueprint, där de steg som jag själv har tagit från sorg till lycka och harmoni nu kan vägleda andra.
Förra veckan publicerade jag min nya hemsida, josefinthedeby.com och startade konton på sociala medier där jag kan kommunicera på engelska. det öppnar möjligheter att jobba internationellt, eftersom jag upptäckt att längtan efter en hållbar livsstil är gränslös.
Världen är visst full av ambitiösa kvinnor som längtar efter att hitta en ny version av sig själv mitt i livet! De vill som jag samtidigt para detta med en behagligare livsrytm. Vi är liksom färdiga med jobb-adrenalinets stresstryck över bröstet, men vill fortsätta bidra via en ny inspirerande karriärväg.
§§§
Men sorgen finns kvar. Sorgen över att inte räcka till för alla som saknar den gamla Josefin. Kommunchefen. Juristen. Lätt att sätta i formellt fack och fatta vad hon pysslar med om dagarna. Coach....det låter lite annorlunda och kanske okänt.
- Hur ofta tänkte du på att räcka till för dig själv och inte bara för andra, sa min KBT-terapeut Rikke vid ett samtal och frågan fick tankarna att snurra.
Räcka till för mig själv? Är vi inte bara här på jorden för andra, hann en ogenomtänkt tanke viska.
Jag vet att jag inte skulle kunna gå tillbaka till tjänsten som gjorde mig sjuk. Då skulle jag vara tillbaka på ruta ett. Precis som andra utmattningspatiengter som enträget försöker hitta tillbaka till sitt gamla jobbjag genom att backa in i framtiden.
Jag vet att jag fortfarande inte kan och troligtvis aldrig kommer återgå till att vara ständigt tillgänglig. Det har inte att göra med att jag inte VILL finnas för andra. Idag prioriterar jag min hälsa i första hand. Jag behöver varje dag mer koncentrerat använda den mentala energi som jag lyckats återställa till att driva Coacbyrån. Och utöver det är prioriteringen självklar; min familj.
Därefter är kraften ofta slut för dagen.
Men det betyder inte att jag inte blir glad om någon hör av sig eller bjuder in. För det är det jag behöver. Märkligt. Så var det aldrig förr.
§§§
Jag har som utmattningspatient fått lära mig att gå sakta, göra en sak i taget och inte multitaska.
Det har varit en tuff resa.
Jag är ju en doer i själv och hjärta. Men att vara så entusiastisk och vilja driva förändring i en värld som inte var mottaglig kostade.
Jag får till mig i mina klientsamtal att vi kvinnor får brottas med något som män i högre utsträckning slipper. Det tycks vara mer accepterat att en man stänger ner sociala kontakter. För det är oftast vi kvinnor som håller liv i det sociala.
Jag funderar på varför det är så och försöker släppa taget om kommentarer där jag förstår att någon inte förstår. Jag har ju också hört att människor gärna drar sig undan när någon blir sjuk. Man vet inte vad man ska säga. Tänk om man stör.
Det är ju precis tvärt om. Ingen skulle störa. Bara frågan "hur är det", eller "tänker på dig", räcker.
När dörrar stängts eller bekantskaper runnit ut i sanden för att jag inte är mitt gamla jag - varken i min jobbidentitet eller privat - så bubblar sorgen upp från hjärtat.
Jag kan ju inte vrida tillbaka klockan. Och jag är ju fortfarande jag - minus min gamla prestationsförmåga.
Det jag vet att jag kan, är en sak. Ta ett litet steg i taget. I rätt riktning. Inte tappa fokus. Jag väljer varje dag min hälsa. Och att vara tacksam för alla som finns kvar och alla nya, underbara människor som kommit in i mitt liv dessa två år.
Hur skulle du göra om din identitet ofrivilligt förändrades?
/Josefin
PS. Vill du veta vad jag började med, 2021?
Välkommen till min kostnadsfria masterclass. Du kan läsa mer och anmäla dig via nedanstående länk
https://www.josefinthedeby.com/webinar-26th-november
