Har du en kvinnlig förebild?

Har du tänkt på hur skönt det är att ta rygg på någon som gått stegen före dig? Jag har aldrig känt att jag behöver det i mitt professionella liv, även om det såklart funnits människor som jag beundrar för deras kompetens.

Men i samband med min krasch upptäckte jag en intensiv längtan efter en kvinnlig förebild. Någon som vågat ta klivet ut i det okända.

Jag pratade med en ny klient härom veckan och påmindes om hur skönt det är att jag stängt gapet mellan min gamla och nya jobbidentitet. Och inte bara det. Gapet mellan vad jag DÅ trodde var omöjligt och det som jag längtade efter.

ÄR DU OCKSÅ FÖR MYCKET MED DIN JOBBFAMILJ?

-  Detta år missade jag båda mina barns skolavslutningar för jag KUNDE bara inte vara ledig. Jag var med min jobbfamilj istället för att uppleva det vackra. Det känns fruktansvärt, säger klienten sammanbiten.

Hon berättar att de där rekryteringsprocesserna som tidigare har gett enorma adrenalinkickar mest känns trista nu. Hon är inte ensam. Jag har det senaste året lyssnat på otaliga storys där vår önskan om att göra vårt bästa, serva, hjälpa och bidra skymmer sikten för vad som egentligen känns rätt nu.

I den här fasen av livet.

Många säger "jag vill hinna med det vanliga livet. Jag vill känna glädje. Ha tid att vårda relationer".

EN KVINNLIG FÖREBILD

Jag minns så väl när jag satt i hennes soffor och väntade på en yogaklass. För mig var den där lugna, behagliga, varmt välkomnande miljön med sina speciella dofter minst sagt ovan. Själv hade jag mest tillbringat tid i enformiga myndighetslokaler och korridorer där alla man mötte alltid var på väg, in eller ut ur möten. Alla med fullt fokus på nästa skyndsamma arbetsuppgift. Inte på människorna man mötte för det fanns aldrig tid.

Där i soffan nuddade jag vid tanken; tänk om jag inte ska gå tillbaka till chefs- och juristjobb. Tänk om jag skulle göra något helt annat? En märklig längtan efter att vara där det finns mer snällhet, mer lugn, mer omtanke om andra spirade efter så många år i en professionell och ibland ganska karg värld.

Plötsligt hör jag en kvinna fråga Eva, som står i kassan, om detta är hennes studio.

- Yes, det är det! Jag gav mig själv en yogaresa i 50-årspresent för stressen satt i hela kroppen efter alla år på hög position i det internationella bolaget. Men det får jag berätta mer om en annan gång, för nu har jag nästa klass, säger Eva.

JAG MÅSTE HÖRA MER

Orden träffade mig rätt i hjärtat. En riktig cliffhanger som verkligen väckte nyfikenheten i mig. Attans att klassen börjar NU tänkte jag. Jag MÅSTE få höra mer! Det dröjde några dagar innan jag var där igen och då haffade jag Eva. 

- Kan du inte berätta mer om hur du tog ditt beslut, sa jag. Jag står här som en åsna mellan två hötappar....

Såklart ville hon det. Hon berättade hur allt ansvar, alla resor, alla möten, all prestation varit kul i många år.

- Men att ständigt gå hos kiroprakter för att lösa upp smärta....till sist insåg jag att kroppen sa ifrån på skarpen för att jag inte lyssnade på dess signaler, sa hon. 

Vårt samtal sitter fortfarande kvar i mig för det var där och då som jag insåg att jag redan hade börjat en process som inte gick att stoppa. Men jag insåg också att det förmodligen kommer att bli en tuff och ensam resa - för utöver Eva visste jag ingen som haft modet att totalt växla spår. 

Men det räcker med en person. Eva blev min första inspiratör. Den första kvinnliga förebilden som vågat ta klivet och hoppa av karriärsracet för att livet har fler dimensioner. Hon driver fantastiska Studio frid i Malmö. Arrangerar fina retreat både utomlands och i Skåne.

Lite annat än kontorshets, liksom.

NÅGON ANNANS STORY KAN ÖPPNA DÖRREN

Hennes story är såklart inte unik. Det finns många som gör arbetsmässiga skiften men jag hade lagt fokus på dem. Det behövdes ju inte så länge min vanliga kapacitet fanns kvar och jag bara skulle byta jobb, inom samma gebit.

Men i detta skedet av mitt liv var Evas story ovärderlig. Jag kände ingen som frivilligt valt att säga hejdå till många års studier, pressande tjänster och tryggad ekonomi för att kroppen protesterar. Min egen återkommande migrän, värk i nacke, axlar och ländrygg tänkte jag mest handlade om hur jag är skapt. Otur liksom. Och det där eviga bruset i hjärnan, som aldrig hann stilla sig var jag så van vid att jag nästan glömt bort hur fridfullhet känns.

Det lustiga är att ALL smärta försvann efter bara ett par månaders sjukskrivning. När tempot i kroppen började gå ner och hjärnan inte ständigt behövde ha uppmärksamheten påkopplad slappnade jag äntligen av, både inombords och fysiskt. Bruset däremot, det fortsatte. Återfallen har blivit färre och färre och kraften i vågorna har minskat. Och jag är inte längre rädd, för jag har verktyg för att hantera dem.

ATT VARA SNÄLL MOT SIN KROPP

Nu, tre år senare, tänker jag varje dag på att vara snäll mot min kropp. Tänk att man bara tar den för given så länge den funkar. Glömmer att känna tacksamhet för att man kan se vackra vyer, höra barnens röster, känna sommarvinden mot huden, använda armarna till att krama någon och benen till att balansera på stenar vid havet.

Nu, tre år senare, har jag ett behagligt tempo i vardagen även om jag jobbar. Det vill säga jag har lugnet inombords. Den uppvarvade känslan träder sällan fram.

Jo ibland såklart. Men idag vet jag ju varför. Så länge jag gör saker jag tycker om så är den helt borta. Den kommer bara när jag hamnar i läge där jag förväntas prestera inom ett område som jag inte tycker är roligt och givande.

Detta ska jag och min nya klient prata vidare om vid nästa samtal. Så kul. Jag vet ju att hon redan är på väg.