Det finns grader i helvetet

Hur förklarar man för någon annan hur det känns när hjärnan lagt av? Och vem är jag att klaga när andra har det värre?

Juli 2021. Det har gått några veckor sedan jag fick min diagnos akut utmattningssyndrom. Jag har fortfarande inte fattat vad den innebär och eftersom jag inte kan läsa så kan jag heller inte googla fram en definition. 

Och jag bryr mig inte. Det får liksom bara vara så - helt likgiltig som jag plötsligt är till allt.

Vi har strosat ned till kajpromenaden nedanför vårt hus i Limhamn och jag ser unga och gamla skratta, snacka, sola eller dyka i det svalkande vattnet omkring mig.

Det är högsommarvärme och en tid av frihet för de flesta. Själv känner jag att jag är inlåst. Avtrubbad. Jätte, jättekonstig för det går inte att vara i nuet, ta in det som finns runt mig. Det känns som jag sitter inne i en bubbla av glas och tittar ut.

De som känner mig vet att jag alltid älskat sommar och sol över allt annat. Nu betraktar jag bara allt det vackra, passiv och omtöcknad. Eftersom jag hade kraftiga påslag av panikångestattacker igår är kroppen extremt trött, mörbultad och darrig. De tar hårt.

DU KAN INTE OCKSÅ BLI SJUK

Jag och Andreas slår oss ner och tittar ut över det som glittrar. Vi vet båda att vi går en oförutsägbar tid till mötes och Andreas säger:

- Jag är rädd att jag inte ska klara det här. Jag vill ju göra allt för att du ska kunna vila och komma tillbaka, men jag är också trött. 

Vi vet båda vad han menar. Även om det professionella livet är satt på paus just nu - han har som lärare sommarlov och jag är sjukskriven på obestämd tid - så finns ju ett liv utanför det som vi hittills varit två om att rodda.

Logistiken kring tre barn - ja du vet, fruktlådor, gympaväskor, skjutsning till och från aktiviteter, kompislek, tvätt, mat, mellanmål, klädinköp, hårflätning, försvunna skor, tandborstning för att nämna några saker har vi löst rätt hyfsat.

Nu behöver jag bara vara. Men göromålen ovan sätts inte på paus. 

Först blir jag irriterad över det han säger. Va? Du trött? Vem är det som är trött här egentligen? Det kan du inte lägga i knät på mig nu, i mitt tillstånd, tänker jag på ren instinkt.

Hjärnan kan inte längre sortera - den vill bara vara ifred.

Jag inser i nästa sekund att han bara vill prata. Och kommunikation i denna medsjuklighet som det blir för en partner är a och o förstår vi under resans gång. Vi har ju inga svar på hur något ska bli eller hur vi ska göra med små och stora saker i vardagen. 

DEN SVÅRBESKRIVNA DVALAN

Jag ger mig på att försöka förklara HUR min utmattning känns. HUR avtrubbad, dval-liknande trött man känner sig. Hur dödsångestskapande påslagen känns. Jag säger att jag är rädd att han och andra tror att jag bara överdriver. Han tröstar med att han aldrig sett mig ducka en uppgift och min sjuka hjärna försöker ta till sig orden.

Det närmaste jag kommer på är att det känns som bedövande gravidtrötthet. Den har han ju sett mig ha tre gånger, men inte UPPLEVT. Och som med allt i livet fattar vi inte förrän vi själva varit i situationen.

Men alla mammor vet vad jag menar. Det GÅR inte att skärpa till sig. Kroppen kör över viljan att vara vaken.

Det som sedan kommer till mig är bleknade minnen av taxiresor hem från utekvällar på Pepes eller Madison i Båstad. Kvällar då kompisgänget var i 20-årsåldern, ibland lite väl överförfriskad - och då var SOVA det enda man ville under bilfärden hem. DEN tröttheten var också extrem. Och den hade Andreas upplevt:)

VEM ÄR JAG ATT KLAGA

När vi sitter där och pratar grader av trötthet ropar någon "Heeeeej Josefin". Ett strålande glad kvinna i solhatt kommer fram och slår ut armarna för att ge mig en kram. 

Vagt inser jag att det är någon som jag borde veta vem är. Henne har jag pratat med många gånger innan vi flyttade till Ängelholm. Men jag kan inte kan placera henne. Jag blir rädd då jag inser hur påverkat minnet är.

- Hur är det, det var så längesedan men åh så kul att ni flyttat tillbaka, utbrister hon efter kramen.

Jag svarar ärligt. För jag vet att jag ju inte kan hålla igång ett samtal mer än 5 minuter att jag är sjukskriven.

- Det är jag med, säger hon.

Det som sedan följer får mig varse att det finns grader i helvetet. Hon har fått cancer. Och vet inget om utgången. Det griper mig så otroligt och mitt eget tillstånd känns plötsligt futtigt för det sägs trots allt att en utmatttning kan läka ut efter 3-4 år...

Vi går hem med tankar på hur skört livet är och lovar varandra att göra det bästa av varje dag trots läget. 

Idag, snart tre år senare, har kvinnan fått en lyckad behandling vilket jag är så innerligt glad för. Vi har stöttat varandra, för vi delar samma verklighet med barn och vardagsliv som ska fortgå i en vedervärdig och opåverkbar process. Själv brottas jag fortfarande med min sjukdom av och till, särskilt när något händer som gör mig ledsen. 

Som tur är har jag verktyg för att skifta mindset och fokusera på allt jag har som jag är tacksam för och efter några dagar i källaren så kan jag ta nya tag.