Stress behöver inte bero på hög arbetsbelastning - det kan bero på kulturen på ditt jobb!
Jag är den före detta biträdande kommunchefen som en dag bestämde mig för att säga hejdå till en osund och allt annat än hållbar arbetsmiljö. Beslutet var lätt att fatta efter en minst sagt obehaglig visit i den akuta utmattningsfasens landskap - med påföljande, obehaglig resa tillbaka.
Kanske du nu tror att det berodde på hög arbetsbelastning. Att man har haft för mycket omkring sig, hemma och på jobbet.
Men det jag vet idag, efter att ha sadlat om till certifierad coach är att det var SAMMANHANGET på jobbet som gjorde mig sjuk.
Nu vet ju både du och jag att det alltid finns två sidor av ett mynt. Jag berättar MIN historia. Det finns såklart även andra perspektiv. Men jag, som trodde mig ha sökt min drömtjänst fick istället en helt annan upplevelse med mig under 1, 5 års tid.
Under alla mina år som jurist och kanslichef på flertalet myndigheter och som asylenhetschef på Migrationsverket mitt under brinnande asylkris, var min kalender ständigt fulltecknad. Det är ju vardag för en chef i offentlig verksamhet idag. Och eftersom jag alltid haft som högre syfte att bidra till demokrati, göra myndigheter mindre byråkratiska och mer rättssäkra så har arbetsdagarna alltid gett kraft och meningsfullhet.
Åtminstone på alla tidigare arbetsplatser.
§§§§§
Att jag oväntat kraschade berodde på min ständigt närvarande frustration. För när känslor under för lång tid rörs upp i ditt inre så påverkas hela livet. Då går det inte längre att bara köra på. För min del berodde frustrationen på flera olika saker:
- Att jag inte hade mandat och befogenheter att utveckla mitt ansvarsfulla, breda och juridiskt komplexa ansvarsområde
- Att varken kunde kratta manegen, öppna dörrar, kitta ihop folk eller sopa igen spår för mitt underbara team (vilket är ledarskapets kärna för mig)
- Att det fanns ett motstånd mot att förändra och modernisera ineffektiva rutiner
- över att de manliga strukturerna var så otroligt synliga. Det hade jag aldrig upplevt förut och det tog lång tid att erkänna det. jag som alltid tyckt att jämställda arbetsplatser är det ultimata.
Kulturen och arbetsmiljön som följde av den samma gick stick i stäv med mina värderingar. den är garanterat rätt för andra, eftersom vi alla behöver olika saker för att behålla glädje och energi - men för mig fanns bara en utväg.
§§§
Det är såklart en undermedveten skyddsmekanism - kroppen och hjärnan sa i samband med min krasch definitivt stopp till att jobba som chef.
Och som jurist.
Min 20 år långa jobbidentitet var som bortblåst och jag hade inte en aning om vad jag skulle göra härnäst. Jag kunde ju inte ens läsa eller skriva. Men dyslexin var bara en av de läskiga åkommor som utmattningen förde med sig. Värst var att min outsinliga energi var borta, därmed också min förmåga att vara mamma, fru, syster och väninna.
Självförtroende och självkänsla gjorde såklart en djupdykning. Hur skulle jag få omgivningen att förstå? Och vem ska ta hand om alla förväntningar och behov som jag under alla år försökt tillfredsställa? Ansiktena flimrade förbi, men hjärnan förenklade dem till ett hav av fågelungar som ville bli matade.
Av mig.
Min kraschade hjärna hade en minimal förmåga att tänk men en sak förstod den; min kapacitet är borta. Känslan var att jag möjligen skulle klara av att mata mina barn.
Ingen annan.
§§§
Min underbara kbt-terapeut log när jag vid vårt första samtal frågade om hon trodde att högskolekatalogen fanns som ljudbok. Hur skulle jag annars kunna hitta en ny väg i livet? Jag kunde som sagt inte längre läsa eller skriva - det som hela mitt yrkesliv gått ut på som journalist och jurist.
Plötsligt en dag kom det till mig. Jag måste vända min motgång och erfarenhet av utmattningsträsket till något som hjälper andra.
Att starta Coachbyrån, där jag genom coachingens underbara metod och verktyg hjälper människor att hitta geist, fokus och balans blev mitt nya WHY.
Alla MÅSTE inte byta riktning mitt i livet, som jag.
Men många vill. och då gäller det att komma i kontakt med sina WANTS. De som under många år sopats under mattan. Och därefter behöver vi någon som håller oss i handen mot det nya. Det är faktiskt rätt skönt att släppa taget om "kan själv".
Och för dig som har intresse för vad stress i sin värsta form gör med oss - fortsätt följa denna blogg. Den kunde ha startat tidigare, men jag har väntat på att minnet ska börja funka och att jag ska kunna skriva igen.
Jag hoppas kunna ge dig både ge dig insikter om vad som händer med oss när vi trillar över kanten - och hur man tar sig tillbaka. För idag, exakt två år senare, lever jag ett helt fantastiskt liv. Nu vill jag vill gärna hjälpa dig att hitta tillbaka till flow och glow igen.
Välkommen till Coachbyrån!
‶ Josefin Thedeby
PS. Du får ha överseende med ett och annat syftnings- och stavfel. Presteraren och perfektionisten i mig är nu mera bortcoachad. Vilken befrielse!
