Mamma är som en mobiltelefon med 12 procents batteri

Det är ju inte bara jag som behöver förstå. Utan också Andreas. Men vad ska jag säga till barnen? Paniken inombords växer. Mina älskade, älskade tjejer. Jag känner mig som ett barn när jag ställer frågan till KBT-terapeuten Rikke.

- Vet du vad, det är inget konstigt alls. Du säger helt enkelt att mamma är som ett mobilbatteri som bara har 12 procent kvar. Barn förstår direkt att det inte går att spela ett spel särskilt länge då, säger hon lugnt.

Jag tar in orden men tvivlet i hjärtat skriker högt. 

Trots att jag har så svårt för att prata sammanhängande och strukturerat när det gäller allt som hänt på jobbet så blir hjärnan kristallklar när det gäller Julia, Lovisa och Sigrid. Nu i efterhand har jag förstått att allt som är RIKTIGT känslomässigt påverkar oss SÅ mycket mer än jag någonsin anat. Alla bakslag som kommer följande två år har ALLTID med känslomässiga saker att göra. Att få MYCKET att göra har inte alls samma negativa effekt.

- Men Rikke, om jag inte kan finnas för dem, ge dem tröst, leka, fixa, hämta mjölk eller leta upp leksaker - hur kommer det påverka dem att mamma inte är där, även om hon är i huset?

Rikke ler och lutar sig fram.

- Josefin, förstå att du kommer att vara en förebild. Kanske särskilt tjejer i vår tid behöver se att man faktiskt får säga nej, vara trött, inte alltid vara till lags, ställa upp, vara tillgänglig. Att se en mamma som ALLTID har energi kan också skicka en signal, men mammor behöver också tänka på sig själv och vila. Då ser de att det är tillåtet och helt naturligt okey. De kommer att förstå. Jag lovar dig. 

Åh älskade Rikke. Jag kan inte beskriva hur dessa ord värmer. Jag har aldrig tänkt dem själv, men jag börjar inse vilka krav jag alltid har ställt på mig själv. Att vara ständigt närvarande. För alla. För tänk om någon blir besviken. Inte kan väl mina behov gå före. Så fruktansvärt egoistiskt det skulle vara.

                                                                                             §§§

När jag kommer hem berättar jag vad Rikke har sagt för Andreas. Vi är tagna av allvaret och bestämmer att vi ska göra ett försök att prata med tjejerna vid middagsbordet samma kväll. Detta är ju högsta prio nu. Första punkten i den där planen som vi har beordrats av Orsoyla att ha, enas vi om.  

Andreas tar först ordet. Vi brukar ju ha "familjeråd" när det är lite mer viktiga saker som vi behöver prata fokuserat om (typ när besatthet av mobil/ipad har blivit för stor:). Tjejerna lyssnar.

På något lite för invecklat och omständligt sätt försöker vi båda förklara att mamma har jobbat för mycket och att hon behöver vila upp sig. Vi väntar oss såklart invändningar och frågor och har laddat för att lyckas besvara dem på bästa sätt (men herregud, egentligen är vi ju riktiga rookies i utmattningsserien och har ingen aning).

Svaret får barnen blir oväntat och rappt.

- Det fattar vi väl. Hon NN har ju ringt HEEEELA tiden, säger Lovisa och slevar obrydd in lite ris  till i munnen.

Ja, telefonen har ringt HEEEELA tiden, både morgnar, kvällar och helger. Även om jag har försökt dölja samtalen genom att gå undan så har de sett. 

Slutsnackat.

Vi inser att att barnen förstår så mycket mer än vi tror. och då ska vi inte göra det komplicerat. Klart man behöver vila när man är trött. Barn har ju så nära till sina känslor och behov.

Det är vi vuxna som slutar lyssna på våra och krånglar till det.