I riskzonen för en utmattning ligger...din partner

Vi ser så harmoniska ut på den där bilden. Trots att den är tagen ett år efter min akuta krasch så är det inte alltid så det känns. Anhörigperspektivet vid en utmattning är otroligt viktigt. 

Nu har jag haft turen att ha en oerhört förstående och inlyssnande make - men trots det har det såklart varit HELT obegripligt för honom att förstå att små, små vardagssaker plötsligt blev oöverstigliga berg. Som att ringa och boka något. Ett bord på restaurang, eller läkarbesök för något av barnen.

Det gick inte. Hjärnan sa totalstopp till allt som kunde relateras till saker på jobbet. Som chef hade jag bokat otaliga möten. Planerat mina föreläsningar i offentlighet och sekretess. Läst och svarat på mejlkorgens outsinliga frågor. Knäckt juridiska nötter för kollegor som hamnat i klurigheter. Sammanfattat komplexa texter och skeenden så att information överförs på ett lättfattligt sätt till medarbetare och kollegor.

Under lång tid kunde jag faktiskt inte ens skriva en handlingslista. Eller packa skolväska med fruktlådor, gympakläder och läxböcker. Jag kunde inte sortera barnkläder inför sommarens loppis. Sorgligast var att jag inte kunde läsa för Sigrid på kvällen. Och det var ju inte bara det att bokstäverna dansade - jag hade ju ofta lagt mig före henne.

Den ofantliga kvällströttheten var identisk med graviditeternas inledande veckor. Det finns inget som liknar den. Det GÅR inte att skärpa till sig. 

Kul fru, tänkte jag många gånger när jag hörde Andreas plocka, städa, diska, fixa, packa...innan han slutligen stupade i säng.

                                                                                    §§§

Redan efter en månad hade vi första snacket om hur otillräcklig han kände sig. Det gjorde ju jag definitivt också...men det var på något sätt tillåtet med tanke på diagnosen.

- Tänk om inte jag orkar? Vad gör vi då?

Jo, jag vet att det låter egoistiskt men där och då vällde paniken upp inombords och jag blev irriterad. Hur kan han ta upp det NU? Som utmattad blir man faktiskt lite som ett barn igen. Det GÅR BARA INTE att göra vissa saker. ofta tråkiga saker. Man förstår EXAKT varför ens barn ibland har slängt sig på golvet på ICA, för det är så motståndet och den panikartade våndan känns i kroppen.

Så här i efterhand kan vi skratta åt det. Och nyckeln till framgång är, såklart, kommunikation.

- När du blir sjuk vet du inte hur något kommer bli. Det vet inte heller din partner. Det är inte som ett armbrott och ingen av er vet när du kan ta över igen, sa Rikke.

Problemet är att förklara för någon annan vad jag behöver, när vi båda är rookies i processen. Som sjuk skäms man för att inte duga, för att inte kunna längre. Värst är ju att inte veta vad man kan, eller när man kan. 

Och som partner skäms man för att inte kunna stötta - för man vet inte när den andre behöver stöttning.

Rikke och Orsoyla rådde oss att skaffa någon form av signalsystem. En gest, en min när en nya situation som kändes övermäktig dök upp. Ofta rörde det barnen. det käraste man har. jag kan inte med ord beskriva hur ont det gjorde att inse att Andreas behövde vabba varje gång Sigrid fick sin periodiska feber. Att inte kunna ta hand om sitt högfebriga barn en gång per månad känns...för jävligt.

Att med det sagt inte heller kunna hjälpa pappa som under pandemin snabbt försämrades var hjärtskärande. Jag sökte tröst i Rikkes ord "du behöver hjälpa dig själv först innan du kan hjälpa andra, precis som på flyget".