Hör stress och akut utmattning ihop?

Det är dagen efter besöket hos min läkare Orsoyla och det känns som jag är i en chockartad bubbla när jag trampar Geijersgatan upp mot en okänd adress. Någonstans anar jag att det är ljuv sommar ute, men det enda som upptar mina tankar är att det känns som balansen är påverkad när jag cyklar och att jag faktiskt inte riktigt är säker på att jag klarar av att leta mig dit. 

Jag förstår nämligen inte kartan på mobilens GPS. Vad är det som händer med min hjärna, säger en skräckslagen tanke som far förbi.

På något sätt hittar jag till en tegelbyggnad, som ser ut som ett vanligt lägenhetshus och går fram till porttelefonen. Jag känner att jag darrar lite när jag försöker förstå hur jag ringer på, för knapparna och pilarna dansar.

Rikke Shau. Där står hennes namn. KBT-terapeuten som Orsoyla ringde igår.

En trappa upp öppnas dörren och jag möts av en person som kommit till att bli den viktigaste pusselbiten i min resa tillbaka. Fina Rikke. Hon visar mig in i ett rum med soffa, fåtölj, skrivbord och bokhylla. Som att komma hem till någon. Det står en vattenkaraff och blomma på bordet. Hela rummet andas förtroende.

- Sätt dig där det känns rätt, säger hon, och jag undrar vad hon menar med det. Känna saker, det var det längesedan jag gjorde. Göra saker, i rasande tempo, det är mer min vardag sedan jag tillträdde min senaste tjänst.

§§§

Jag minns inte exakt hur vårt samtal inleds, men hon ber mig berätta om min situation. Jag inser att jag har svårt att berätta saker strukturerat, i ordningsföljd och påminns om hur många gånger jag lätt och enkelt berättat om mitt liv på anställningsintervjuer.

Att summera, konkretisera och lyfta fram det viktigaste har jag tränats i både som journalist och jurist men plötsligt är den förmågan borta. I hjärnan finns ett virrvarr och jag lider med Rikke som hör mig poppa mellan otaliga händelser på jobbet, en kulturchock och förvåning över hur saker kan gå till. Sammantaget en frustration som till slut fått mig att hamna här, i hennes soffa.

- Belastningen har varit hög. En orimlig tjänst och märklig kultur, jag hör det, säger hon. Jag hör också att du pratar fort när du berättar om jobbet. Får jag fråga vad återhämtning är för dig?

Jag får tänka efter. Vilket tvärt kast i samtalet.

Att vara med barnen har alltid varit meningsfullt - och jag minns att vara med dem var det enda jag klarade av att göra under den skräckfyllda hösten då mamma fick cancer och några månader senare försvann från oss.

Det är det första som kommer upp då jag tänker på ordet återhämtning.

Träning det andra.

Sedan jag var tonåring har jag alltid sprungit eller tränat. Själv. Sällan i grupp. I samtalet med Rikke inser jag att det har varit en ventil för mig. Samtidigt slår det mig att jag de senaste åren tryckt in ett träningspass på lunchen och skyndat mig tillbaka till nästa möte, eftersvettandes. Det har känts skönt att ha det avklarat, för på kvällen är det ju fullt upp från att barnen hämtas på dagis/skola.

Men jag inser att det kanske inte återhämtning.

- Vad vet du om stress? undrar Rikke sedan.

När hon ställer frågan så känns det som en polett trillar ner. Menar hon....att jag har stressat? Och hänger stress och utmattning ihop, tänker jag.

Jo, du läste rätt. För många låter detta som avgrundsdjup okunskap, men faktum är att jag sällan, sällan tänkt på att jag stressar. Det är ju mycket, men det är det ju för alla? Varför gnälla? Jag är ju chef och trebarnsmamma och fru och dotter och syster och väninna och....som andra.

Och jag har valt yrke, arbetsplatser, familj och övriga projekt i livet MED HJÄRTAT. Jag har haft nära till mina wants och drivet, passionen för mina val i livet har alltid gett energi. Jag har för det mesta studsat upp ur sängen och varit lycklig över att få leva detta fantastiska liv. Människor, möten, upplevelser och förändring har gett mig livskraft.

Men plötsligt är den viljan och orken borta.

§§§

Besöket hos Rikke blir ett av många under ett halvår framåt. Sett i backspegeln så kretsar första halvan av samtalen kring hur saker har varit, genom livet men också på den senaste arbetsplatsen. Därefter stänger jag dörren till det förgångna och inser att resten av livet finns i nuet och framtiden.