Du kan aldrig veta NÄR du går in i väggen

Tänk om det fanns ett enkelt svar. Tänk om vi, när hjärnan passerat det stadie då den fortfarande känner att något är fel och att det inte kommer att hålla, kunde pricka av dagar och räkna ut när kraschen kommer. Lite som när ägglossningen och mensen kommer. För det är vi vana vid som kvinnor. 

Men så är det inte. Signalerna har funnits. Men vi ignorerar dem, kanske den där migränen ändå är hormonell? 

Eller? 

Oavsett konstaterar vi att vi behöver bara köra på. Bara ett litet tag till. Det är ju snart semester.

Det är början av maj 2021 och jag ska hämta Lovisa hos en kompis i Malmö. Jag känner inte hennes jättegulliga mamma särskilt väl, så det blir lite artigt snack om att vi flyttat och hur det är på nya jobbet. Jag svarar att det är otroligt mycket och inte alls så som jag förväntade mig. Varken mandatet, som krävs på kommunens nästhögsta tjänstemanspost eller kulturen.

Jag ser hur hennes ansiktsuttryck omedelbart skiftar.

- Var rädd om dig. Man vet aldrig när väggen kommer, säger hon och lutar sig fram mot bilrutan.

Jag blir lite överrumplad över skärpan i hennes röst och något i hennes blick som verkligen menar allvar. Jag sa väl inte....att jag var på väg att tappa det,? 

Jag sa ju bara att det var lite mycket. Samtidigt är det något i hennes ord som går in i mig. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag ju haft åtta samtal med mina överordnade om att jag inte kommer att orka om jag inte har befogenhet att leda och utveckla arbetet i linje med vad organisationen och jag ser är behövligt. Vi behöver sätta punkt i vissa frågor. Sätta fokus på rätt saker. Modernisera och effektivisera rutiner. Släppa frågor till medarbetare med lysande kompetens och visa tillit på riktigt. Jag vill slippa sitta på oändliga möten där vi bara håller liv i problem utan att agera - vilket ofta är en sjuka i offentliga organisationer där ingen känner sig kallad eller får fatta beslut. Det är lätt att dölja sig bland träden. Och skylla på politiken.

Det funkar inte för mig. Jag har ju levt hela mitt arbetsliv i en politiskt styrd organisation och skulle aldrig missa de demokratiskt valdas perspektiv.

Men just nu är dörren till dem stängd.

Det har jag aldrig varit med om som kanslichef. Och jag är bakbunden.

Mamman berättar att hon kraschat för ett år sedan och att det har varit en riktig skräckfärd fram till idag, då hon börjat arbetsträna. Efter en lång period av hög press slutade bara alla kognitiva förmågor att funka. Hon tittar ner i marken och suckar när hon säger:

- Just nu tvivlar jag på att jag någonsin ska kunna bli mitt gamla jag, som alltid hade energi till nästa uppgift eller projekt.

När jag och Lovisa rullar E6:an norrut är det något som gnager i mig. De där signalerna som kroppen skickar ut. Migrän. Magkatarr. En irriterad känsla. Att jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om.

Är det tecken?

Idag vet jag. Jag vet också att kliniska studier visar att utmattningspatienter ofta har en högre stresströskel. Precis som man kan ha en hög smärttröskel, vilket gör att man inte som andra känner av att det är dags att ta paus.

En lat person går inte i väggen. Det gör drivna, passionerade och ambitiösa personer. Som vill serva och räcka till för alla, men som inte känner att de samtidigt är totalt hänsynslösa mot sin egen kropp.