Det gick att gå från "kan inte" till kan - genom att sluta skynda
Det gick. Det gick att gå från "kan inte" till "kan". Det trodde jag aldrig för två år sedan då kollapsen var ett faktum.
Men nu, ett år efter att jag registrerade Coachbyrån AB så har jag byggt upp en verksamhet där jag hjälper underbart härliga, ambitiösa och prestigelösa kvinnor att balansera sin energinivå genom att sätta fokus på vad de EGENTLIGEN vill och behöver.
Det gör man genom att ta hissen från hjärnan ner till hjärtat. Och genom att sluta skynda sig.
Det är lustigt, men eftersom livet är som en bok som öppnar sig blad för blad så vet vi ju aldrig vad som ska komma.
Varken i positiv eller negativ mening. Och eftersom processen ibland går väldigt långsamt så blir det också svårt att vara medveten om livets skiften.
Jag såg en dag en artikel där rubriken var "om du skulle skriva en bok om ditt liv, vilket kapitel skriver du nu?"
Så himla bra. För hur ofta tar vi oss tid att stanna upp och reflektera över det? Och hur ofta frågar vi oss "vad behöver jag nu, i den här fasen av livet".
Jag hade ju inget val. Den friske har tusen önskningar och den sjuke som bekant bara en. Och jag gick, som många andra till de riktigt stora frågorna i livet, rädd och fylld av farhågor om att det kanske inte går att bli återställd. Varken som medarbetare, fru eller mamma. I en podd om utmattning hörde jag en psykolog prata om att en utmattning ger en bestående hjärnskada och självförtroendet kördes ännu mer i botten.
Nu i efterhand blir jag bara förbannad på det där. Jag är ju ett levande bevis på att man kan välja att betrakta eventuella förändringar i hur man fungerar som en SKADA, eller så ser man till att leva så att de där förändringarna inte märks särskilt mycket.
Men vi är ju sämst i klassen på att leva efter våra egna förutsättningar. Vi följer ofta strömmen. Precis som i talesättet "Dead fish follow the stream" som min fina kursare Niklas Amneryd skickade till mig som pepp när jag inte vågade tro på att det gick att starta något nytt kring 50.
§§§
Det jag har ändrat är att jag införlivat helt makalöst härliga vanor och inslag i min dag och vecka. Det skulle jag såklart gjort för längesedan. Men det man inte vet, det vet man inte. Och det är aldrig för sent att göra om och göra rätt.
1. Jag bokar först in min hälsa i kalendern.
Det vill säga hur många timmar i sträck som jag orkar jobba idag. Och hur social och aktiv ska jag vara i övrigt? Det vet jag eftersom jag varje morgon följer min morgonrutin som består av
- Frågan till mig själv. "Hur mår jag idag, fysiskt och mentalt och vad behöver jag då? (Jag ligger kvar i sängen och låter inte huvudet rusa iväg till dagens todolista innan jag har känt efter.)
- Fyra stretch/yogaövningar i sängen. Just för de ställen som jag under många år har haft smärta i, som nacke, axlar, bröstrygg och ländrygg, på grund av stress och ensidiga kontorsdagar. (Stelhet finns ofta på morgonen men smärtan är borta. Och det är Så skönt att gå ner i köket med en mjukare och rörligare kropp!)
2. Jag jobbar inte 8 timmar i sträck.
Åtta timmars arbetsdag är ju ett hittepå för att samhället ska fungera. Det må vara genomtänkt på många sätt, men tar INGEN hänsyn till våra individuella behov eller vår kapacitet. Som före detta utmattningspatient kan man faktiskt bidra precis lika bra till samhället som andra bara man kan får göra det med fokus på vad man KAN.
Inte på vad man INTE kan.
Jag använder mig av Pomodorometoden och sätter klockan på 25 minuter när jag verkligen behöver tänka, analysera, fookusera. För det blir min hjärna fortfarande trött av. Sedan tar jag paus före nästa pass.
Ska jag bara skriva, som på bloggen, behöver jag inte det där. Då är jag i en annan känsla, av flow. Energin finns konstant. Och då är jag mer noga med paus och lunch.
Jag gissar att fler än jag hade kunnat leva ett skönt liv utan skuld och skam om vi hade fokus på det FRISKA mer än vilka förmågor vi INTE längre har. Som att sträckjobba.
3. Jag gör en sak i taget och går sakta. Herregud hur många gånger har man inte hört kollegornas klackar smattra i korridoren och tänkt, attans, det hade varit kul att bara chatta lite med NN men hon verkar ha bråttom. Jag får nog boka ett möte med henne. Eller en lunch. Och så blir det jobbsnack där för det är så mycket information som måste pareras och överföras.
Vi lever i en kultur det gäller att skynda sig hela tiden. Den som stressar och hinner mest vinner racet liksom. det har jag faktiskt slutat med nu och jag kommer ALDRIG ge min kropp så mycket stryk igen - även om det finns otroligt många underbara stunder från alla arbetsplatser.
4. Jag jobbar med något som inspirerar mig och som ger mig en så behaglig boost och lycka varje dag - men inte den där adrenalinkicken som brusar i bröstkorgen och huvudet. Och som på kvällen lämnar en bedövande trötthet eller tomhet.
Idag inser jag att jag ju älskade tempot och pulsen på tidningsredaktionen när jag jobbade som journalist. Och på NST tog vi lunch och fikapauser. Vi hade ett morgonmöte fyllt av skratt och anekdoter. Fick en gemensam start på dagen, teamkänsla. Det betydde mycket för mig.
Men det otroligt tighta schemat och de helt gränslösa förväntningarna som finns på chefer i offentlig verksamhet (kanske särskilt kvinnliga sådana i vissa organisationer) gör att det inte finns utrymme för paus. Lunchen är ofta en arbetslunch.
Jag har jobbat på tre kommuner, i domstolsvärlden på såväl underrätt som överrätt och på statligt verk. Och jag känner i alla fall ingen chef som brukar gå och fika med kollegorna. Hur skulle den tiden finnas.
§§§
Med ovan sagt så har jag idag hittat en behaglig livsrytm. Här ryms allt det som är mitt gamla jag, med nyfikenhet, passion, entusiasm, driv, eufori och livslust. Men här bor också en helt ny version av mig själv. Den som känner harmoni, lugn, lycka och som har en balanserad energinivå.
Jag blir glad när jag läser Doctor Diamantis bok, Hormonell hälsa, som min insiktsfulla och kloka svärmor Ing-Britt Thedeby gav mig.
På sidan 16-17 står följande:
"(…)Pressen att vara högutbildad kvinna och göra karriär samtidigt som man tar hand om familjen finns både i väst och i Kina. Många, om inte alla, av mina kvinnliga patienter är drabbade av det här fenomenet. Min upplevelse är att väldigt höga förväntningar har hamnat på den kollektiva kvinnan. (…) Något som lett till att hon inte längre vågar tro på eller följa sin inre kompass.
Istället för att ha hjärtat som kompass så börjar hon följa en vägvisare som sitter i hjärnan. Men denna visar inte vad hon vill, utan vad alla andra förväntar sig av henne. Det kan bryta kontakten till hennes egen intuition, vilja, kreativitet och drömmar om att skapa, utveckla och leva. (…) och blir den duktiga flickan som censurerar sig själv. (…)"
Som jurist och akademiskt skolad så funderar man ju inte så ofta på den här typen av frågor. Men ibland undrar jag om vi inte faller på eget grepp när vi förnekar att vi har individuella behov och bara mallar in oss i den formella världen. Jag tyckte inte jag gjorde det utan att jag passade där.
Men det kostade.
Progress beats perfection. Good enough. Det har blivit mina ledord.
Vilka är dina?
