Att sluta känna förundran
- Ska vi hjälpas åt att brainstorma känslor, säger vår underbara handledare Marianne Jönsson. Ingen av oss blivande coacher har en aning om var hon tänker ta oss och med den formella bakgrund som jag har så har jag faktiskt aldrig varit med om att prata känslor på en utbildning.
Däremot har det varit många lagar, paragrafer och ett letande efter RÄTT och FEL.
Coaching utgår från exakt det motsatta och det är så underbart. Jag är den första att säga att rättssäkerhet behöver grunda sig på förutsägbarhet och allas likhet inför lagen, men för mig är det nu så befriande att få vara helt värderingsfri. Det finns ju inget rätt eller fel i coaching. Vi är alla olika kalibrerade och inte förrän vi hittar vår inre kompass så går det att simma medströms i livet, har vi förstått redan under under diplomeringsnivån.
Bubblande skratt avlöser tårar i konferensrummet vid Stortorget i Malmö, när ett tiotal blivande coacher testar detta insiktsgivande verktyg som jag idag regelbundet delar med mina klienter.
Under förmiddagens gång inser jag att jag har saknat tillgången till alla mina känslor. Numera hinner jag med att känna dem. Allt från djup sorg och oro till de bubbliga känslorna av glädje. Jag har ju alltid älskat att känna mig som en yster fölunge. Jag har haft nära till tacksamhet och lätt kunnat känna entusiasm, nyfikenhet, kittlande eufori och lycka över livet.
Fy fasen vad trist det är att vara låg och avtrubbad. Att bara sakta gå in i en utmattningsdepression utan att veta om det.
§§§
Bedövad. Ordet har fått en ny innebörd sedan jag började må bättre. Nu har det inte bara med dämpning av fysisk smärta hos tandläkaren att göra.
Så här i efterhand har jag förstått att bedövningen är en överlevnadsinstinkt. När vi ständigt jagas av lejonet på savannen (ännu en ny arbetsuppgift, oklara förväntningar, en växande mejlkorg, eller avsaknad av mandat trots stort ansvar) så finns det inte tid att känna efter.
När ett möte är avklarat är det bara att i rappet fokusera på nästa problems lösning. Utan paus.
Nu är det ju inte så att man blir uppäten på ett kommunledningskontor. Men när kalenderns tomma luckor lyser med sin frånvaro så sätts hjärnans flexibilitet och förmåga att ständigt ställa om till nya komplexa frågor verkligen på prov.
I podden I hjärnan på Louise Epstein pratar Anders Hansen om att hjärnan har två lägen och vi växlar normalt sett mellan dessa. Default mode network är läget där vi dagdrömmer, spelar upp saker som har hänt oss, gör associationer och skapar minnen för att förstå vad som hänt. Det är här som vi reflekterar över var vi är i livet och vad som betyder något för oss, berättar Anders.
I läget executive network är vi fokuserade på jobb, analyserar, planerar, sovrar bland material osv.
Det förstnämnda nätverket främjar vår kreativitet. Vi hinner känna efter vad som är meningsfullt. Inte konstigt att den förmågan går ner när stressen och måstena växer. Då är vi nästan konstant i executive mode. Och plötsligt står vi där...tomma. Vi fylls inte på. Vi hinner inte njuta. Vi bara gör.
§§§
Jag minns hur jag under våren 2021 omedvetet börjar stänga ner. Ett nästan mekaniskt tryck över pannan ger mig ofta tanken "nu kan jag bara inte ta in mer information". När väninnan Anna nämner en härlig blogg som handlar om inredningstrender så dras jag för en sekund med och hör mig säga "åh den måste jag kolla upp".
På kvällen inser jag att jag ALDRIG skulle orka att ta in bloggens inspiration - trots att mitt intresse för inredning är genuint.
Allt som jag inte MÅSTE lära mig får vara. Jag swipar bara snabbt genom Sydvenskans app när jag lägger mig. Jag slutar kolla vänners eskapader och delningar på sociala medier. Att läsa en bok finns inte på kartan. Alla sociala kontakter går successivt ner på sparlåga.
Och Andreas får helt ta ansvar för barnens skolapp Infomentor. En läxa, idrottsdag, eller ett kom ihåg till och hjärnan kommer sprängas, är känslan.
